Det har legat lite som en förbannelse att springa det här loppet. Första gången var 2020. Med en Coronoepedemi en månad gammal med start i Europa just i Milanotrakten var det inte så konstigt att detta ställdes in. Anmälde mig 2022 men blev skadad och fick det framflyttat till 2023 men då orkade jag inte återanmäla mig så det rann ut i sanden.
Men nu skulle det bli av. Det ska sägas med en gång, jag hatar Italien samtidigt som jag älskar det och jag tror det är fler som kan skriva under på det. Italienare verkar se hälsorisker i allt. När jag var på språkresa i Brighton 1976 så delade jag rum med en italienare, Severino [läkarson och så småningom själv läkare]. Han hävdade med bestämdhet att man inte fick bada förrän 3-4 timmar efter en måltid. Därmed uteslöt han allt bad under den sommaren. Samma risk anser italienare att det är med maraton, trots att nästa alla italienska städer av storlek har ett sådant. Milano är det största och mest komplicerade att bli antagen till. Först skulle de ha ett läkarintyg som visar att man är kärnfrisk. Tur man har en nybakad läkare till son som fyller i arrangörens färdiga formulär på ett sådant slarvigt sätt som man förmodligen lär sig på läkarlinjen för att det ska verka proffsigt. Att det sedan var stämplat Hjärtintensiven Ryhov borde ju ha väckt misstankar om någon gjort en granskande översättning men den passerade igenom utan problem. Då var det värre med intyget från Svenska Friidrottsförbundet. Fick ett prydligt intyg som de hade skrivit ut till många svenskar. Milanoarrangören hade accepterat alla utom mitt. Otroligt. Jag skulle istället göra en egen självcertifiering som jag skickade in och trots att jag mailade otåligt hur det gick med mitt certifikat så fick jag inte klartecken förrän veckan innan loppet. Som att en självcertifiering skulle vara mer pålitlig. Man häpnar
Träningen sedan årsskiftet hade fungerat klockrent och trots en skidresa i Dolomiterna tre veckor innan så kände jag mig i riktigt bra form. 3.10 skulle inte vara omöjligt om jag fick bedöma det själv. En ny ryggsäck var inköpt och mycket noggrant prickade jag av alla grejorna som skulle med. Nu var det bara laddkabeln till min Garmin som skulle ner med tanke på att det bara var 10% batteritid kvar. Och den verkade jag uppenbarligen ha glömt i Kråksmåla förra helgen. Nu stod hoppet till att Simon kunde möta mig i Lund fredag morgon när jag skulle ner till Kastrup. Det hoppet uppfylldes. Stort tack.
När jag bokade den här resan så frågade jag faktiskt inte min bästa supporter, Tant G, om hon ville följa med. Jag tänkte, att fara fram och tillbaka till Italien så tätt, skulle hon nog inte ha lust med. Men det hade hon visst det eller så var det bara vad hon sa när väl resan redan var bokat.
Åkte ner med Easyjet till Malpensa och var inne i Milano vid lunchtid. Jag åkte direkt ut till mässan för att få nummerlappshämtandet avklarat. Ingen höjdarmässa så det var snabbt avklarat. Gick bort till Casa Milan i hopp om att kunna köpa en Serie A-biljett Milan-Lecce.
Det var naturligtvis slutsålt och då hjälpte det inte att jag försökte förklara för dem att av de 19 hemmamatcher den här säsongen som Milan spelat har det bara varit fullt en gång enligt statistiken. Vad hjälpte det? Trodde jag verkligen att det plötsligt skulle finnas en biljett bara för att jag kom med den utläggning? Där kammade jag således 0.
Ett enkelt Airbnb söder om centrum var bokat och påminde mycket om boendet i Valencia för ett halvår sedan. Fantastisk utsikt och två misstänksamma katter som strök runt och undrade var det var för inkräktare som kom in i deras hem. Till skillnad från Valencia var det en Francesca som var värd men det var hennes gubbe som tog emot mig. Hygglig på engelska var han men inget charmtroll precis. En kamrerstyp, några år yngre än jag. Rummet var i storleken som en fängelsecell, en säng, ett skrivbord och någon hylla att lägga kläderna. Bokhyllorna skvallrade om att det förmodligen hade varit barnrum tidigare. Nu la jag mig bara och vilade tills någon närbelägen restaurang kunde öppna så att man kunde gå och lägga sig och lyssna på Växjö-Rögle. Med första perioden i lurarna blev det en god capricciosa och en öl på en pizzeria. Det blev svårt att sova för det ett himla liv från två tjejer som hyrde ett rum intill. Så här fick det ju inte bli nästa natt.
Lördag blev egentligen en helt meningslös dag där jag bara åkte runt med diverse bussar, spårvagn och metro utan någon konkret plan. Grämer mig lite åt att jag inte bevakat fotbollsbiljett bättre. Hade ju varit perfekt att slå ihjäl 3 timmar på San Siro en lördageftermiddag utan att behöva förta sig. Istället blev det enda vettiga att jag handlade ost och chark på torghandeln nedanför där jag bodde. Sedan gick jag upp på deras takterrass och läste senaste numret av Spring.
Sista måltiden blev Risotto Milanese innan jag gick och la mig.
Söndag morgon och jag måste säga att jag inte ska klaga på sömnen även om kudden inte var direkt formbar. Börjar med att ta min rödbetsshot och klär sedan på mig. Enligt bokningen så skulle frukost ingå men jag föredrog min egen müsli,yoghurt och apelsinjuice. Normalt sett så brukar ju arrangören uppmana att åka kollektivt istället för att köra bil till starten. Kostnadsfritt då förstås mot uppvisande av nummerlapp. Så långt hade de inte tänkt och jag hade bestämt att “jag ska heller inte betala” och det var inga problem att passera spärrarna biljettlös. Och hade inte det minsta dåligt samvete. Jag köpte ju biljett igår. Två gånger till och med. Så de så.
Väskinlämningen var närmare 1,5 km från starten och det var liksom bara att följa strömmen av löpare. Jag är ju inte bara löpare utan också en del av Helsingborg Marathon. På det följer ju att jag observerar hur andra arrangörer löser allt runt omkring loppet och vad som kan vara värt att förmedla vidare hem. Väskinlämning på Stattena är inget jag kommer att föreslå hemma. Lyssnade på lite peppande musik medan jag tog av och lämnade in överdragskläderna. Med ett midjebälte med sju Maurtengel, en vattenflaska [=mobil toa] och en vit sopsäck följde jag nu övriga ner mot starten. Längs vägen ner, som var tydligt skyltad, stod det funktionärer i reflexväst med jämna mellanrum utplacerade av typen “Ask me”. Bra, tänkte jag men samtidigt undrade jag lite vad man kan behöva fråga här. Allting är ju solklart. Nere vid starten vid Duomen var det massor av folk som rörde sig i alla möjliga riktningar. Nu fanns det plötsligt ingen Ask me-gubbe att rådfråga. Jag anade lite grann hur man skulle komma till startfållorna och gick därför motsols runt doumen. Det var 11 startgrupper och jag skulle vara i grupp 3. När jag väl lyckats tränga mig fram dit frågar jag hur jag ska komma in. Då säger hon att jag ska gå runt duomen. Det har jag ju gjort, säger jag något upprörd. Men hon står på sig att det är mycket tydligt skyltat. Kände mig rätt dum när jag gick ut för att gå runt duomen igen, det är ju trots allt nästan 500 m. Inte blev jag klokare och både en polis och några första-hjälpentjejer fick ta del av min frustration. Nu var det ju bara 20 minuter kvar till start och det här stressade mig. Jag bestämde mig för att gå tillbaka där jag var innan och där var redan flera som höll på att kravla sig över kravallstaketen för att komma in till starten. Jag var uppenbarligen inte ensam om att inte hitta den rätta ingången. Så jag gjorde samma sak och en funktionär kollade bara att jag hade rätt nummer. Normalt sätt brukade jag alltid prata med några löpare men här var ju nästan bara italienare och min löpitalienska var inte tillräcklig för att jag skulle kunna ge mig in i någon meningsfull diskussion så jag fick vackert stå i min lilla bubbla och invänta starten. Om det här räknades som ett internationellt lopp så gjorde inte speakern någon ansträngning att försöka sig på något annat språk än italienska.
Starten gick 8.30 till ett konfettiregn som jämfört med Tokyo Marathon mera påminde om någon som tömt en hålslagare. Jag skall inte vara alltför negativ men det var bra att de släppte iväg startfältet med 2000 åt gången med 2 minuters mellanrum och jag kom således iväg 8.32. Tänkte jag skulle följa 3.10-ballongerna för det var ju mitt mål men de första km inne stan var inte att leka med. Väldigt ojämn stenläggning, stora hål och spårvagnsspår gjorde att fullt fokus fick vara på var man satte fötterna.
Efter 4 km kände jag att det började bli svårt att hänga med och efter 5 km så fick jag släppa och se de gröna ballongerna komma längre och längre bort. Tog en gel vid 7 km och hoppades att det skulle ge mer energi. Istället märkte jag hur varmt det redan börjat bli. Redan nu hade jag en dålig känsla och förstod att det här kommer bli en mycket jobbig dag om det skulle bli en anständig tid för 3.10 var ju bara att glömma. Kom in i en 4,45-lunk och kunde faktiskt förlika mig med det. Tack och lov var det asfalt nu men någon platt bana a la Berlin var det inte frågan om. Drack sportdryck och lagom med vatten på varje station men vad hjälpte det när kvicksilvret redan var över 20 ºC. Tur att jag hade smort in mig med solfaktor 50 innan annars hade jag varit helt sönderbränd.
Halvan passerades strax under 1.40 och med tanke på hur jag kände mig så misstänkte jag att t o m 3.20 skulle bli svårt att nå. En italienare kommer ifatt mig och säger lite halvkrystat “Heja Sverige”.Hans fru var svenska och höll med mig om att det var för varmt. Han var dock tåligare och försvann inom några minuter från mitt blickfång. Så det var bara att lubba vidare. Jag har sett bilderna som de tagit från loppet och det finns nästan ingen bild där jag ser ut att njuta eller verka avslappnad.
Jo, faktiskt en, den när jag passerat mållinjen.
Den tredje milen började km-tiderna närma sig 5 minuter men var bara någon gång marginellt över. Skamgränsen 3.30 borde således klaras med god marginal. Publiken längs med banan var fantastisk och det är Dai dai dai eller forza forza hela tiden. Har inget att skylla på där utan det är klart, har man sprungit och tränat hemma i Sverige i mellan -5 och +10 grader och få den här värmen här på första tävlingen. Det är inte rättvist. Flera gånger under loppet hade jag även tankarna på en annan löpare som heter Patrik och bor i Göteborg. Hans kämparanda mot sin obotliga cancer är beundransvärd och gjorde att jag kunde trycka på så gott jag kunde hela vägen. Och jag kämpade mig i mål, nöjd att inte ha gått en enda meter och tillägnar det här loppet @patrikrunner. Man får ju försöka plocka fram något positivt med den här insatsen. För medaljen var ju inget att hänga i julgranen. Jo, förresten, det är väl det enda stället som den skulle passa. Den här var överlägset fulaste maratonmedaljen jag har i min samling och då har jag redan 44 sedan tidigare. Tant G tyckte att man hade tänkt lite nya banor. Det var nog mer så att huvudsponsorn Wizz Air ville ha med sin rosa färg. Det fick dom så det skrek om det.
Resultatet blev inte som jag hade tänkt mig men jag ser med tillförsikt fram mot nästa lopp om knappt två månader. Då ska jag tagga ner mina ambitioner och då är även Tant G med.
Tid: 3.26,18
Plac: 1333/6919
Plac: M65 7/88
